Igår tittade jag på Hamburg mot Galatasaray i UEFA-cupen. Det var en riktigt trevlig match men det jag tycker allra bäst om med turkiska ligan är att den ofta fungerar som en sorts elefantkyrkogård för gamla favoritspelare (ofta finns det förstås en anledning till att dessa spelare inte längre är aktuella för europas toppklubbar men men ibland, som i fallet med exemplelvis Hagi, är det ju alldeles underbart).
Idag fick jag se gamla favoriter som Harry Kewell (bedrövlig, blev faktiskt bättre när han tvingades vikariera som mittback (!)) och före detta Monaco-/Romakongolsesen Shabani Nonda (som fick chansen på topp istället for den avstängde Milan Baros). Det roligaste återseendet var ändå när en otroligt överviktig Hasan Sas (jag vet det ska vara cediljer men jag vet inte hur man får till dem) kom han in i slutskedet på matchen. Kommer ni ihåg hur bra han var i VM 2002? Den skallige mittfältaren var nästan överallt och var med sin energi och löpvilja det turkiska överraskningslagets allra viktigaste spelare. Nu var han också nästan överallt, utan att för den skull röra på sig särskilt mycket. Galatasary hade 1-1 på bortaplan och hade drabbats av en utvisning så kanske hade tränaren samma taktik som när man slängde in den tjockaste ungen i hockeymålet för att han ska täcka upp så myccket som möjligt. Nej, ursäkta, jag tar tillbaka det där, vem är jag att håna en hjälte som Hassan Sas? Han har förtjänat varje baclava han stoppar i sig.
Matchen slutade 1-1 efter mål av Galasatarays kapten Ayhan och Bayernfloppen Marcell Jansen. Ayhan var matchens spelare och jag förstår att Tobias Linderoth har svårt att platsa. En sådan där sydländsk defensiv mittfältsterrier som har 3000 bollkontakter, slår tunnlar i egna straffområdet och utstrålar en majestätisk aggressivitet som ibland lyfter det egna laget till omöjliga stordåd, ibland får honom att ta matchavgörande felbeslut. Själva motsatsen till Linderoth med andra ord.
Den andra matchen jag såg igår var Manchester City – Aalborg. Ingen höjdare och av den matchen at döma förstår jag inte hur Aalborg kunde slå ut Deportivo La Coruña i förra omgången. Apropå gamla favoriter är jag otroligt glad över rapporterna från Spanien om att Valeron är tillbaka för Depor efter hans olidligt långa skadehelvete. Den otroligt elegante mittfältaren från kanarieöarna brukade ju kallas “Spaniens Zidane” men han är väl snarare mer lik Riquelme (vad ligger egentligen bakom hans beef med Maradona?). Åh vad jag unnar honom ett fint avslut på karriären.
I allmänhet märker jag att jag har mer gemensamt med sydeuropas romantiska fotbollsnostalgiker än alla blodtörstiga svenskar och nordeuropeer som så fort en spelare gjort mer än tre a-lagssäsonger tvångsmässigt börjar gasta om att “satsa på unga spelare” och att “ta in något fräscht och spännande”. Hur mycket jag än kan beundra Arsène Wengers kompromisslösa brist på sentimentalitet kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen varje gång en gammal hjälte kastas på soptippen (det säger ju en del om Dennis Bergkamps storhet att han kunde briljera så länge under Wenger). Jag tycker faktiskt inte att det är så farligt att se en spelare på nedgång. Hellre ser jag en stor spelare på nedgång än att inte se honom alls. Jag tar gärna tusentals patetiska Figo(icke-)ryck, Raulska sengångarövningar eller H.G Wells-tolkningar av Michael Owen om jag då och då får njuta som jag gjorde av Ryan Giggs i onsdags. Hans sublima föreställning blev på något sätt ännu mer njutbar för att den ackompanjeras av av mina tidigare minnen av Ryan Giggs .
Förstå mig rätt, jag älskar när klubbar tar ansvar för talangutveckling och ungdomsarbete och när det kommer fram en Messi eller en Rasmus Elm (inga jämförelser i övrigt) är jag lika glad som alla andra. Samtidigt är dagens situation när ganska medelmåttiga spelare hypas in absurdum av nyhetshungriga media* och sponsorer som vill tjäna tillbaka sina miljoner för att sedan försvinna över en natt lite sorglig, just för att fotboll handlar så mycket om historia, tradition och nostalgi. Något som dagens alla fotbollsexploatörer tenderar att glömma.
Giggs insats i onsdags visade ju också tydligt att debatten om huruvida Zlatan eller Ronaldo är bäst i världen egentligen handlar om hur himla torftigt utbud av verkliga superspelare det finns just nu (undantaget Messi förstås men jag är inte ens säker på att han kommer att kunna mäta sig med de allra största när karriären summeras). Inte ens reklammakarnas enträgna propaganda kan dölja det faktum att glansen från dagens allra största när deras karriär står i zenit knappt ens kan mäta sig de sista döende strålarna från gårdagens stora.
*Media har väl alltid styrts av nyhetshunger, skillnaden är väl att bevakningen av fotbollen växt så explosionsartat.
