Känner ni till fotbollskanalens hemsida? I mina masochistiska stunder brukar jag surfa in på den för att få mina fördomar om människor i allmänhet , och fotbollsintresserade i synnerhet, bekräftade. Att läsa en sådan som Patrik Ekwall är en omtumlande plågsam upplevelse, lite som the Office, bara ett snäpp värre eftersom det inte är påhittat. Bloggen har två teman, dels att ängsligt tala om för folk hur dyra kläder han köper, dels förvirrat indignerade försvarstal mot alla ondsinta människor “utan självdistans och humor” (!) som han upplever sig angripen av. Samtidigt är det på något sätt obehagligt fascinerande, lite som dokusåpor eller Fritzlskandaler.
Nyheterna på fotbollskanalen är oftast skrivna av praoande femteklassare medan de övriga bloggarna nog säkert kan vara ganska ok, även om det inte är något jag skulle följa dagligen. Fotbollskanalen är med andra ord det sista stället jag skulle kunna föreställa mig att hitta något som gör mig riktigt glad. Men det är faktiskt det som nu har hänt. Och att det är den gamla irriterande expertkommentatorn Malin Swedberg och hennes blogg som ligger bakom det är ju ännu mer oväntat. Med sin lustiga stockholmsdialekt (Nacka säger de som hör skillnad på sånt) och relativt bristfälliga taktiska kunskaper har hon inte riktigt passat i TV, som bloggare är hon däremot extremt läsvärd. Bloggformatets avslappnade stil och hennes insiderkunskaper från elitdamfotbollen tillför precis det som damfotbollen hittills saknat i jämförelse med herrfotbollen (nej inte teknik, muskler, penis eller vad nu damfotbollens belackare brukar anföra som argument) - bakgrundsstoryn.
Fotbollens storhet beror ju på att den är så ihopflätad med sociala och historiska referenser att varje åskådare har en helt egen relation till det som sker på planen. En fotbollsmatch är ju aldrig bara en fotbollsmatch utan en berättelse, ibland lågmäld diskbänksrealism (typ IFK Grästorp-Ytterstads BK i sista omgången av division 5 norra Västergötland där hemmalagets 38-årige trotjänare Benny “Ryggsäcken” Johansson sliter av hälsenan i karriärens sista match) ibland ett pampigt mastodontepos (Madrid-Barca) med ädla hjältar och lömska skurkar. Ju mer förkunskaper man har desto intressantare blir en fotbollsmatch (även om jag för all del kan få ut något av vilken match som helst). I medierna har herrfotbollen alltid getts uttrymme för att bygga på dessa legender, damfotbollen har i princip fått nöja sig med resultatrapportering (eller politisk korrekta, urvattnade solskenshistorier). Att titta på tabellen från ryska ligan är ju ganska tråkigt men att läsa om Moskvaklubbarnas historia eller livet som proffs i Tom Tomsk kan hålla mig vaken hela natten.
Det är möjligt att jag missat något men Malin Swedbergs blogg är det enda stället där man som fotbollsnörd också kan få samma initierade inblickar i Damfotbollen. Det är precis det jag vill ha! Jag vill veta allt om Kosovare Asllanis försäsong, om Therese Sjögrans målsnitt, Sunnanås backlinje och klickbildningarna i Umeås omklädningsrum. Malin Swedberg förmedlar en entusiasm för damfotboll utan att bli sykofantisk (ett misstag många andra journalister i missriktad välvilja begår) samtidigt som hon på grund av sin bakgrund (och kön?) kan vara kritisk , utan att det för den skull blir ett påhopp på damfotbollen som företeelse*. Det känns…äkta. Man blir helt enkelt sugen på damfotboll och det är ju precis det som är poängen. Att hon sedan har den för mödrar inte helt ovanliga egenskapen att tvångsmässigt (misstänker att jag kan få äta upp de här orden) dra in sina barn i alla sammanhang kan jag i det här fallet leva med. Å vad glad man kan bli när ens fördomar kommer på skam.
* Att det är många som fortfarande har problem med damfotboll märker man ju tyvärr ganska ofta. Numera kan man ju inte (som tur är) uttrycka det så direkt utan istället framförs det under täckmanteln “välvillig kritik”.
