Varför ska man betala en massa pengar på restaurang för comfort food med låg svårighetsgrad? Det är ju det jag äter hemma hela tiden fast där kan jag få det precis som jag vill ha det – och betalar en bråkdel av priset. På restaurang vill jag ha något unikt, något som utvecklar mitt sätt att tänka och se på mat – antingen extremt arbetskrävande, intellektuellt utmanande ”cuisine d’auteur ” (Gastronomicas artikel i vårnummret om parallellerna mellan gastronomins och konstens utveckling är för övrigt bland det bästa och för den delen mest pretentiösa jag läst om mat på länge), mat som ingår i ett geografiskt eller kulturellt sammanhang som gör att det bara kan upplevas på den platsen eller ”hål-i-väggen”-mat där någon gett sig tusan på att skapa det absolut bästa inom sin nisch. Jag bryr mig inte ett smack om hur häftig inredning eller personal ett ställe har eller vilka andra människor som vistas i lokalen. Jag inser att jag i det avseendet – och många andra – är lite udda men om det skulle råka finnas någon som tycker som jag kommer här en snabbgenomgång av de matställen som gett mig de bästa och värsta matupplevelserna på senare tid (jag hoppas som sagt kunna komma med lite analys och innehåll också vad det lider men tillsvidare får det duga med grunda åsikter. Very zeitgeisty):

Pretto och fånigt men viktigt och åh så bra:

Mugaritz, Noma. Kommentarer överflödiga. Mugaritz vinner eftersom de där vågar löpa linan ut och mitt bland all genialitet servera åtminstone en två, tre rätter som var direkt äckliga. Noma var mest sjukt bra men de hade kunnat skippa några av ”rå grønsag med smørrefisketøj med løg, løg, snø og løg”-rätterna. Gud vad glad jag är att den där snötrenden är på väg ut förresten, betydligt meningslösare än Adriás alla bespottade skum och sfärer. 

What’s the point: Bastard. Verkar vara en sådan där typisk svensk grej att alla tycker att de är bra eftersom alla tycker att de är bra.   Var väl gott men för 800 spänn per person tycker jag inte att det räcker. I samma kategori hamnar Mathias Dahlgrens Matbaren. Dyrt, gott, fantasilöst och saknar all den briljans och egensinninghet som präglade Dahlgren på Bon Lloc-tiden. Nu känns det mest som att han vill casha in på nordiska renhetstrenden. Men visst, hade jag haft obegränsad budget hade jag nog gärna slunkit in där några dagar i veckan, maten var jättegod, personalen trevlig och förutom priserna är det nog bara det tråkiga klientelet man kan klaga på.

Tveksamt:

Relæ. Kudos för konsekvensen i genomförandet, avsaknaden av publikfrieri och det sympatiska konceptet. Är ju inte deras fel att de ligger i Köpenhamn och att det därför är åthelsike för dyrt även om det med Köpenhamnska mått är snorbilligt. Så ja, klart godkänt även om den här trenden med vins naturels som smakar som att man blandat vinäger med tyska läskedrycken ”Malzbier” är ett briljant lurendrejeri. 

Skidegodt:

Aamanns ligger ju också i Köpenhamn och lider därför av samma problem som Relæ men eftersom smørrebrød köps styckvis kan man ju snåla lite och komma undan lite billigare. Det är dock synd för det som presenteras på de lövtunna skivorna av fantastiskt danskt ”rugbrød” är matlagningskonst på hög nivå. Smakkombinationerna varierar mellan klassiskt och avant-garde men är alltid klockrena. Intelligent och kompromisslöst.

Hade så gärna viljat hylla:

Bloom in the Park. Om jag ska avsluta öresundsregionen (är ju ingen mening att ta med numera nedlagda Trio, var ganska nöjd förutom att de också snöat in på snö – regionens bästa value for money är annars Korvhuset i både Lund och Malmö där man bland annat kan få en T&J-korv med hemlagat mos och surkål för typ 45 pix) så måste jag kort nämna Bloom. Titti Qvarnström, tidigare på Rutz Weinbar i Berlin lagar uppfriskande otrendig (läs: ganska mycket molekylära och mediterrana influenser) mat efter eget huvud och utan tvekan är hon en skicklig kock. Rent tekniskt ligger hon absolut på stjärnnivå men ändå blir totalupplevelsen inte mer än ett ”jaha”. Kanske var det mitt humör men så här i efterhand är det ingen av rätterna som har lämnat något större avtryck. Det var också ofta lite plottrigt på tallrikarna vilket gjorde att det inte kändes som att rätterna hade någon tydlig idé (lite tvärtom jämfört med Mugaritz där idén var allt). Det kanske är Tittis tyska skolning som spökar – tyska lyxkrogar dras ofta med samma problem, tekniskt perfekt men själlöst. Jag tror ändå att det finns potential så jag följer med spänning utveckligen). En sista fråga bara: är det där med sockervadd till kaffet verkligen någon vidare idé? Vem började med det egentligen? Har sett det på Bo Bechs nya i Köpenhamn men är osäker på om det är ett Öresundsfenomen eller om någon spanjor hittat på det. Hursomhelst är det precis lika äckligt på lyxkrogar som på Gröna Lund. Usch.

Wunderbar:

Titti Qvarnström gjorde ju övergången till Berlin väldigt smidig. För Tyskland gäller ju generellt att deras finmat är ganska tråkig, topplistorna brukar domineras av intetsägande Ducasseimitatörer och en och annan lika fantasilös molekylärkock. I Berlin blev jag dock väldigt förtjust i Reinstoff  som känns modern utan att vara trendig och med en väldigt tydlig egen identitet. Mycket gott, mycket Berlin. Det gäller i högsta grad också Hamburger Heaven som är precis lika bra som det låter, löjligt billigt och ett måste för oss som älskar hamburgare. Att det ska vara så svårt att göra sånt här i Sverige, i Berlin kryllar det av snabbmat av fantastisk kvalitet som är nästan gratis (den ambulerande tacovagnen, Fritz & Co på Wittenbergplatz och ett helt gäng andra i Kreuzberg och Schöneberg. Till och med i annars outhärdliga Prenzlberg kan man hitta flera ok hak). Noterad dock med stigande ängslan att den breda massan upptäckt mitt favvokebabhak vid Mehringdamm (damn you Tripadvisor) - än så länge är jag glad att de fått den framgång de förtjänar och så länge kvaliteten inte blir lidande så är det väl ok.

De bästa måltiderna:

Om man försöker att bortse från priser, sammanhang och alla andra störfaktorer och bara ser till hur gott det var är det fyra måltider som står ute de senaste åren. Tre av dem på restauranger som inte finns mer, Gambero Rosso i en anskrämlig italiensk badort vid toscanska kusten (note to self: åk aldrig till Italien), två gånger Oaxen och slutligen Asador Etxebarrí (kanske bäst av dem alla..eller nej förresten oaxen med grishuvudet…eller..äh jag ger upp, det är ju det som är det fantastiska med mat, man kan äta sitt livs måltid hundra gånger om). Utom tävlan står Fäviken eftersom jag aldrig kan bedöma det Magnus Nilsson gör där uppe i fjällen objektivt, det är helt enkelt för nära min version av den perfekta restaurangen.

That’s it for now – hasta luego.

Skönheten. Varför görs inte vackra fotbollspelare längre? Ta exemplet Messi – fantastisk spelare men inte fan är det särskilt vackert. Cristiano Ronaldo? Skojaru? Xaviesta? Nja. Silva? Inte riktigt.

Faktum är att de enda nu aktiva spelarna som har det där svårdefinierade nonchalant estetiska je ne sais quoi är sådana som börjar närma sig 40-års åldern (eller spelar för Hasse Backe). Inser att jag är något på spåren här men tror att jag måste förkovra mig inom konstvetenskapen för att komma vidare med analysen. Tills vidare hänvisar jag till nedanstående lista för att illustrera vad jag menar:

1. Zinedine Zidane

2. Dennis Bergkamp

3. Franz Beckenbauer

4. Thierry Henry

5. Alessandro Del Piero

6. Eric Cantona

7. Diego Armando Maradona

8. Roberto Baggio

9. Michel Platini

10. Romário

11. Sócrates (hur är det med hans hälsa förresten?)

12. David Ginola

…det handlar alltså inte om vem spm är bäst utan vem som hade dne mest estetiska  spelstilen. Listan inkluderar bara spelare jag kunnat se nog mycket av så det är ju möjligt att en Nils Liedholm eller Alfredo DiStefano borde vara med men det är ju det fina med en egen blogg, här räknas bara min åsikt.

….vilket kanske inte skiljer sig så mycket från min normala nivå men det är tusan så jobbigt att skriva ner. Hursomhelst kändes det här med bloggande ganska dött ända fram tills jag häromdagen satt och betade av min vanliga lista av internetsidor som jag brukar scanna för att hålla mig à jour med världen och då snubblade över den här artikeln i Mundo Deportivo.

Jäklar vad stort – och nästan lite religiöst på det där ”livet-har-en-mening-och-allt-hänger-samman-och-det-finns-någon/något-som-bryr-sig-om-just-dig”-sättet. Här har man lite smått börjat acceptera hur liten och obetydlig man är i det stora hela och så kommer en sådan här artikel som helt verkar bekräfta att världen och universum och allt bara finns till för min (och den här bloggens) skull. För den som inte läser spanska kan jag berätta att artikeln handlar om att tidningen frågat kataloniens fyra största stjärnkockar vilken maträtt de skulle vilja tillägna Zlatan Ibrahimović (bara att någon kommit på den idén visar ju vilket otroligt kultiverat folk de är katalanerna).

Bröderna Roca föreslår ”Apelsinkromatism,  en efterrätt som är uppbyggd av distinkta element, förbundna av den gemensamma färgen och som vill  förmedla energi, vitalitet, smak och uppfriskande element” – precis som Zlatan i Barca. Så långt är det ju trevligt – förutom att det skär lite i hjärtat att jag på grund av sjukdom tvingades avboka en reservation där tidigare i år och inte fick uppleva ”Cromatismo Naranja” på plats – men det som gör det hela så sjukt stort och andligt omvälvande är Ferran Adriás förslag: Huevas de Kalix! 

Mat och fotboll är ju inte bara namnet på den här bloggen utan, lätt förenklat*, de två områden som jag i brist på bättre alternativ använder som någon form av religionsersatz för att ge livet en mening och en tro på något större och viktigare än mig själv.  Att nu den störste profeten (typ) på det ena området nämner en råvara från min egen hemstad i samband med det lag som kommer närmast att symbolisera mina egna trosuppfattningar på det andra området (més que un club- och  Unicefgrejen, Iniestas fötter, kapten Carles … det är vackert … kanske inte Laporta och mycket annat but hey, gamla testamentet någon?) måste väl ändå betyda något?

Så innan någon rationell och känslokall människa påpekar det logiska i att Kataloniens kändaste kock nämner den enda svenska maten på menyn i samband med en fråga om den svenska spelaren i det fotbollslag som är utgångspunkten för 70% av allt tidningsinnehåll i den delen av världen beslutar jag mig för att det var ett tecken att jag äntligen borde göra slag i saken och ansöka om ett bord på El Bulli till sommaren. Inte för att jag direkt har råd och chansen är väl lika stor som att vinna på lotto men sådana här tecken från ovan (eller nedan är inte så petig så länge jag får käka på el Bulli) kan man bara inte ignorera. Wish me luck

* Kärleken och kanske något mer viktigt borde kanske ändå komma in där på något sätt men att försöka binda ihop det med hur mycket jag älskar ibéricoskinka (beställde precis en från Joselito till jul, får kanske ta bort den här meningen efter jag provsmakat) och Bergkamps bollmottagningar känns lite tunnt så, visst, som alltid i sådana här sammanhang finns det luckor. Men som livsåskådning, moralisk kompass och hoppingivare sopar det mattan med vilken buddhism, kristendom eller islam som helst. För att inte tala om hegelianer, jungianer, marxister, heroinister, scientologer, ornitologer,trekkies….äh, you get the point. Godnatt.

Nej, mitt motstånd till att kasta bort mat handlar om potentialen (ibland när jag försöker låtsas som att jag är en bättre männsika än vad jag i själva verket är brukar jag också ange miljöhänsyn som orsak. I ärlighetens namn är vetskapen om att mitt sätt att återvinnna mat är förebildligt ur miljösynpunkt mest en trevlig bonus). Varje bortslängt ben är en potentiell fond, varje bortkarvad bit fett hade kunnat användas vid korv-, rillette- (min lycka när jag insåg att överblivet Ibéricofett tillsammans med magert griskött ger en fantastisk rillette visste inga gränser) eller pommes fritestillverkning. Där jag i abortfrågan har svårt att ta till mig pro-life-sidans ”Beethovenargument”* gör samma princip i matsammanhang att väldigt få saker kastas bort i mitt hushåll utan att åtminstone tillbringa några måndader i (den allmer oöverskådliga) frysen.

När jag är ensam och matlagning ändå inte är något vidare kul brukar jag ta fram alla märkliga slattar, smulor och kanter och testa kombinationer och tekniker som jag inte är beredd att utsätta mina medmänniskor för. Ofta blir det ärligt talat inget vidare och även succéerna bidrar sällan med färdiga rätter, snarare är det vissa kombinationer och metoder som visar sig intressanta nog att införliva i hjärnans ”det-hade-jag-aldrig-trott-men-så-kan-man-faktiskt-också-göra-databas”.

Eftersom jag är på väg att flytta har frysens allra sista obskyra invånare på sistone tvingats axla ett ansvar de egentligen inte förtjänar och den senaste veckan har jag lagat två rätter som till och med för mig varit ganska extrema i sin tortighet men där resultatet varit högst representativt för den här typen av kamikazesnåljåpmatlagning. En ”sichuansk” linsgryta på snabbkokt grisbensbuljong med fermenterade sojabönor och stekt ägg var ingen höjdare medan gårdagens på förhand ännu mer illavarslande kreation blev fullkomligt sublim. Till mitt förfogande hade jag (helt ärligt, jag har inte haft tid/lust/ork att gå och handla och ätit plommon med plommon till frukost i 3 dagar):

• 3 gula lökar
• 2,5 dl mjölk, en dryg havdeciliter grädde och två matskedar smör som jag stoppat in i frysen innan jag åkte på semester
• En liten bit parmesan som också åkte in i frysen innan semestern
• 1 ägg
• De sista sorgliga stjälkbitarna av en bunt persilja som jag fryst in
• 3/4 baguette och en bit franskt bondbröd, frysta

Vad skulle ni göra? Själv gjorde jag följande:

• Jag fräste löken i smöret i en ugnsfast stekpanna tills den fått färg, deglaserade med en slatt Noilly Prat** (Sherry funkar nog ännu bättre) i två omgångar (ju fler desto bättre som ett fantastiskt recept på fransk löksoppa i Cook’s Illustrated konstaterade) och tillsatte sedan de hackade persiljestjälkarna, mjölken och grädden och lät det koka in lite.
• Jag rev brödet i små tussar (stora som en enkrona kanske) och vände ner det i pannan. När det börjat mjukna och sugit upp all vätska plattade jag till det med stekspaden och tog pannan från värmen.
• Jag vispade upp äggen med parmesanen (Gruyère, Västerbotten och andra lagrade hårdostar funkar nog minst lika bra) och smetade ut blandningen över den tillplatade brödgeggan, saltade och pepprade och ringlade lite olivolja över och slängde in pannan i ugnen på 175 grader i ca 20-25 minuter.

Resultatet var himmelskt, intensiv lök- och ostsmak med knapriga brödsmuletoppar och fluffig, halvsoggig botten. Kan inte riktigt bestämma mig för vad den liknar men det hamnar någonstans mellan pissaladière, fattiga riddare, flammekueche och ugnspannkaka. Det är klart att lite bacon eller sardeller och oliver och färska örter, lite finjustering av koktider och proportioner och andra finesser kanske gjort det ännu lite godare men just enkelheten, den nästan magiska transformationen av i princip oätliga råvaror till en underbar måltid är på sätt och vis anledningen till varför man lagar mat överhuvudtaget.

Visst, det är kul att komma hem med en perfekt hängd entrecôte, pinfärsk fisk eller nyskördade primörgrönsaker men hur svårt är det att lyckas med det egentligen?*** Den här typen av beyond-leftoversmatlagning**** förflyttar dig bortom tid och rum och  du kan förnimma närvaron av alla fattiga husmödrar (och fäder… kanske…fast färre misstänker jag) som genom årtusendena stått framför kokgropen/spisen och bekymrat betraktat dagens sorgliga skörd och tänkt: ”hmm, vad tusan kan jag göra av det här?” Att för ett ögonblick stå sida vid sida med dessa glömda hjälar vars insatser är grunden till all världens matkulturer är en känsla som är så poetisk att jag, väl medveten om mina begränsningar, inte ens tänker försöka att klä den i ord men det är tamigtusan något nästan religiöst över det hela.

* Argumentet handlar om att man i dag skulle aborterat bort Beethoven eftersom hans föräldrar hade syfilis and whatnot och hans syskon var handikappade, typ.

** Ja, jag hade också en flaska Noilly Prat, en rest hjortronsylt, några flaskor med soja, ketchup, vinäger och fisksås i kylen så om någon kan övertyga mig om att man med dessa råvaror hade kunnat hitta på något bättre ber jag ödmjukast om ursäkt.

*** Ok, crappy argument, till och med duktiga matlagare misslyckas stup i kvarten även om råvarorna är perfekta men nu är ju det här en blogg som syftar till att etablera mitt varumärke i en cutthroat business och i dessa sammanhang är sakliga, balanserade och väl underbyggda argument ens värsta fiende. Det är åsikter som räknas. Facts are for suckers.

**** Kan det heta ”cocina más allá de bazofia” på spanska? Det vore väldigt vackert i så fall.

Nyheterna på fotbollskanalen är oftast skrivna av praoande femteklassare medan de övriga bloggarna nog säkert kan vara ganska ok, även om det inte är något jag skulle följa dagligen. Fotbollskanalen är med andra ord det sista stället jag skulle kunna föreställa mig att hitta något som gör mig riktigt glad. Men det är faktiskt det som nu har hänt. Och att det är den gamla irriterande expertkommentatorn Malin Swedberg och hennes blogg som ligger bakom det är ju ännu mer oväntat. Med sin lustiga stockholmsdialekt (Nacka säger de som hör skillnad på sånt) och relativt bristfälliga taktiska kunskaper  har hon inte riktigt passat i TV, som bloggare är hon däremot extremt läsvärd. Bloggformatets avslappnade stil och hennes insiderkunskaper från elitdamfotbollen tillför precis det som damfotbollen hittills saknat i jämförelse med herrfotbollen (nej inte teknik, muskler, penis eller vad nu damfotbollens belackare brukar anföra som argument) - bakgrundsstoryn.

Fotbollens storhet beror ju på att den är så ihopflätad med sociala och  historiska referenser att varje åskådare har en helt egen relation till det som sker på planen. En fotbollsmatch är ju aldrig bara en fotbollsmatch utan en berättelse, ibland lågmäld diskbänksrealism (typ IFK Grästorp-Ytterstads BK i sista omgången av division 5 norra Västergötland där hemmalagets 38-årige trotjänare Benny ”Ryggsäcken” Johansson sliter av hälsenan i karriärens sista match) ibland ett pampigt mastodontepos (Madrid-Barca) med ädla hjältar och lömska skurkar.  Ju mer förkunskaper man har desto intressantare blir en fotbollsmatch (även om jag för all del kan få ut något av vilken match som helst). I medierna har herrfotbollen alltid getts uttrymme för att bygga på dessa legender, damfotbollen har i princip fått nöja sig med resultatrapportering (eller politisk korrekta, urvattnade solskenshistorier).  Att titta på tabellen från ryska ligan är ju ganska tråkigt men att läsa om Moskvaklubbarnas historia eller livet som proffs i Tom Tomsk kan hålla mig vaken hela natten.

Det är möjligt att jag missat något men Malin Swedbergs blogg är det enda stället där man som fotbollsnörd också kan få samma initierade inblickar i Damfotbollen. Det är precis det jag vill ha! Jag vill veta allt om Kosovare Asllanis försäsong, om Therese Sjögrans målsnitt, Sunnanås backlinje och klickbildningarna i Umeås omklädningsrum. Malin Swedberg förmedlar en entusiasm för damfotboll utan att bli sykofantisk (ett misstag många andra journalister i missriktad välvilja begår) samtidigt som hon på grund av sin bakgrund (och kön?) kan vara kritisk , utan att det för den skull blir ett påhopp på damfotbollen som företeelse*. Det känns…äkta. Man blir helt enkelt sugen på damfotboll och det är ju precis det som är poängen. Att hon sedan har den för mödrar inte helt ovanliga egenskapen att tvångsmässigt (misstänker att jag kan få äta upp de här orden) dra in sina barn i alla sammanhang kan jag i det här fallet leva med. Å vad glad man kan bli när ens fördomar kommer på skam.

* Att det är många som fortfarande har problem med damfotboll märker man ju tyvärr ganska ofta. Numera kan man ju inte (som tur är) uttrycka det så direkt utan istället framförs det under täckmanteln ”välvillig kritik”.

Idag fick jag se gamla favoriter som Harry Kewell (bedrövlig, blev faktiskt bättre när han tvingades vikariera som mittback (!)) och före detta Monaco-/Romakongolsesen Shabani Nonda (som fick chansen på topp istället for den avstängde Milan Baros). Det roligaste återseendet var ändå när en otroligt överviktig Hasan Sas (jag vet det ska vara cediljer men jag vet inte hur man får till dem) kom han in i slutskedet på matchen. Kommer ni ihåg hur  bra han var i VM 2002? Den skallige mittfältaren var nästan överallt och var med sin energi och löpvilja det turkiska överraskningslagets allra viktigaste spelare. Nu var han också nästan överallt, utan att för den skull röra på sig särskilt mycket. Galatasary hade 1-1 på bortaplan och hade drabbats av en utvisning så kanske hade tränaren samma taktik som när man slängde in den tjockaste ungen i hockeymålet för att han ska täcka upp så myccket som möjligt. Nej, ursäkta, jag tar tillbaka det där, vem är jag att håna en hjälte som Hassan Sas? Han har förtjänat varje baclava han stoppar i sig.

Matchen slutade 1-1 efter mål  av Galasatarays kapten Ayhan och Bayernfloppen Marcell Jansen. Ayhan var matchens spelare och jag förstår att Tobias Linderoth har svårt att platsa. En sådan där sydländsk defensiv mittfältsterrier som har 3000 bollkontakter, slår tunnlar i egna straffområdet och utstrålar en majestätisk aggressivitet som ibland lyfter det egna laget till omöjliga stordåd, ibland får honom att ta matchavgörande felbeslut. Själva motsatsen till Linderoth med andra ord.

Den andra matchen jag såg igår var Manchester City – Aalborg. Ingen höjdare och av den matchen at döma förstår jag inte hur Aalborg kunde slå ut Deportivo La Coruña i förra omgången. Apropå gamla favoriter är jag otroligt glad över rapporterna från Spanien om att Valeron är tillbaka för Depor efter hans olidligt långa skadehelvete. Den otroligt elegante mittfältaren från kanarieöarna brukade ju kallas ”Spaniens Zidane” men han är väl snarare mer lik Riquelme (vad ligger egentligen bakom hans beef med Maradona?). Åh vad jag unnar honom ett fint avslut på karriären.

I allmänhet märker jag att jag har mer gemensamt med sydeuropas romantiska fotbollsnostalgiker  än alla blodtörstiga svenskar och nordeuropeer som så fort en spelare gjort mer än tre a-lagssäsonger tvångsmässigt börjar gasta om att ”satsa på unga spelare” och att ”ta in något fräscht och spännande”. Hur mycket jag än kan beundra Arsène Wengers kompromisslösa brist på sentimentalitet kan jag inte låta bli att känna mig lite sorgsen varje gång en gammal hjälte kastas på soptippen (det säger ju en del om Dennis Bergkamps storhet att han kunde briljera så länge under Wenger). Jag tycker faktiskt inte att det är så farligt att se en spelare på nedgång. Hellre ser jag en stor spelare på nedgång än att inte se honom alls. Jag tar gärna tusentals patetiska Figo(icke-)ryck, Raulska sengångarövningar eller H.G Wells-tolkningar av Michael Owen om jag då och då får njuta som jag gjorde av Ryan Giggs i onsdags. Hans sublima föreställning blev på något sätt ännu mer njutbar för att den ackompanjeras av av mina tidigare minnen av Ryan Giggs .

Förstå mig rätt, jag älskar när klubbar tar ansvar för talangutveckling och ungdomsarbete och när det kommer fram en Messi eller en Rasmus Elm (inga jämförelser i övrigt) är jag lika glad som alla andra. Samtidigt är dagens situation när ganska medelmåttiga spelare hypas in absurdum av nyhetshungriga media* och sponsorer som vill tjäna tillbaka sina miljoner för att sedan försvinna över en natt lite sorglig, just för att fotboll handlar så mycket om historia, tradition och nostalgi. Något som dagens alla fotbollsexploatörer tenderar att glömma.

Giggs insats i onsdags visade ju också tydligt att debatten om huruvida Zlatan eller Ronaldo är bäst i världen egentligen handlar om hur himla torftigt utbud av verkliga superspelare det finns just nu (undantaget Messi förstås men jag är inte ens säker på att han kommer att kunna mäta sig med de allra största när karriären summeras).  Inte ens reklammakarnas enträgna propaganda kan dölja det faktum att glansen från dagens allra största när deras karriär står i zenit  knappt ens kan mäta sig de sista döende strålarna från gårdagens stora.

*Media har väl alltid styrts av nyhetshunger, skillnaden är väl att bevakningen av fotbollen växt så explosionsartat.

Det som gjorde Dahlgren så speciell i mina ögon under åren på Bon Lloc var att han alltid gick sin egen väg, struntade i trender och lagade mat som i första hand var svingod, i andra hand helt unik för Mathias Dahlgren. Svenska kockars (svenskar i allmänhet?)  stora svaghet- och för all del också styrka jämfört med exempelvis ultrakonservativa italienare och fransmän- är ju just att de är så trendängsliga och ofta tänker mer på hur de ska kunna klämma in alla hippa råvaror och tekniska bravurnummer än hur maten egentligen smakar. Dahlgren under Bon Llloc-tiden följde aldrig trender,  han skapade dem.

Så kändes det inte längre på matbaren. Maten var förvisso god (och uteserveringen alldeles underbar) men på samma gång både ängslig och opersonlig. Ingen av de tiotal rätter som jag och mitt sällskap prövade var något som man inte lika gärna kunnat hitta på vilken ambitiös restaurang som helst mellan Umeå och Köpenhamn. Sextionåntinggradersägg – check – blandad råkost (à la Noma) från någon namedroppad trädgårdsodlare –  check –  lågtemperaturlagat torsksubstitut –  check – asiatiskt inspirerad anka (med sobanudlar, suck, världens mest överskattade produkt tillsammans med Yuzu och äkta balsaminäger)…  ja ni fattar. Menyn var inte så mycket en meny som en lista över de senaste årens alla trender inom nordisk och internationell toppgastronomi (minus diverse molekylärövningar men det är val mest ännu ett tecken på att de är på väg ut). 

Att kockar tar moralisk ställning för närproducerat, ohotade fiskarter osv är naturligtvis sympatiskt men det måste ju inte nödvändigtvis ha en negativ inverkan på resultatet. Se bara på Noma där de självpåtagna restriktionerna lett till lösningar som fört matlagningen framåt, inte bakåt. Något sådant märkte jag aldrig av på matbaren. Allt var helt ok, ibland till och med jättegott. Men hos Dahlgren förväntar man sig mer än så.

Min sista invändning gäller klientelet.  Jag förstår att restauranger med den prisnivån alltid kommer ha en överrepresentation av slipsprydda män i övre medelåldern. Vilket ju inte är samma sak som att jag tycker om det. Många topprestauranger lyckas trots detta ändå skapa en stämning som känns välkomnande för alla. På matbaren lyckas detta bara delvis, något den trevliga servicepersonalen absolut inte ska lastas för. Till vårt spontanbesök bar jag t-shirt, kortbyxor och flip-flops och om någon hade invändningar mot detta visade de det inte utåt i alla fall.  Kanske var det lokalens utformning och utsmyckning, kanske var det slipsfolkets totala numerära dominans eller så var det min egen osäkerhet som gjorde att jag fick känslan av att norrländska lantisar inte riktigt passade in i konceptet. Så länge de inte står bakom grytorna då får man förmoda…

*Nu var det ju matsalen som var årets restaurang och det är ju fullt möjligt att Dahlgren sätter mer personlig prägel på rätterna i huvudrestaurangen.

*Eller vad det nu är huliganer intresserar sig för nuförtiden, har aldrig riktigt fattat den där casual-kulturen.

Idag tänkte jag bara påpeka likheterna med ett annat beprövat sätt att begripliggöra den mänskliga existensen, nämligen skrivandet. Skriva är för mig ett sätt att ordna tankarna, att bryta ned allt som är svårt och skrämmande i små var för sig hanterliga element, att skapa struktur i det allmänna kaoset- eller åtminstone förlikas med kaoset och lära sig att uppskatta det. Precis som fotboll med andra ord*.

Precis som med fotboll krävs det också träning för att bli bra -oavsett talang- och precis som i fotboll är det väldigt svårt att komma igång igen efter ett uppehåll. Det känns avigt och klumpigt, allt som tidigare gått naturligt kräver nu extrem koncentration och man saknar både känsla och timing. Därför har det varit så oerhört svårt för mig att börja skriva på bloggen igen. Varje försök har slutat i frustrerad resignation. Grundproblemet och orsaken till att jag överhuvudtaget slutade skriva är att jag tillbringar en himla massa timmar om dagen framför datorn på jobbet. Det gör väl i och för sig de flesta men skillnaden är att mitt jobb är så osedvanligt tråkigt, meningslöst och själsligt nedbrytande (och till skillnad från de flesta andra som har liknande jobb lyckas jag inte riktigt förtränga det). Eftersom jag inte riktigt är på det klara med vad jag faktiskt sysslar med –förutom att sitta framför en dator då – har datorn kommit att bli symbolen för denna tröstlösa existens. Att sätta sig ner framför en dator när jag väl kommer hem är därför i det närmaste otänkbart. Så trots massor av uppslag, idéer och otaliga texter som redan formulerats färdigt i huvudet under sömnlösa nätter i ångestfylld väntan på ännu en arbetsdag har jag inte lyckats skriva ett endaste dugg.

Det gör mig lite sorgsen, jag vill ju så gärna skriva, det får mig att må bra. Lösningen är förstås att skaffa mig ett nytt jobb, antingen ett där jag inte behöver använda en dator, eller ett där datorn inte får samma negativa symbolvärde. Samtidigt vet jag inte vad det skulle vara. Det är ju så enkelt egentligen, man vill ju bara hitta en plats där man gör något meningsfullt, något som är till nytta för andra människor och där man känner sig behövd. Jag sitter i skrivande stund i ett sånt där bås som är typiskt för amerikanska kontorslandskap och om jag sträcker på nacken kan jag se ut över en motorväg där långtadare utklädda till nöjesf¨lt dånar förbi, några utströdda snabbmatsrestauranger, ett byggvaruhus och en vinterstängd ”adventure park”. En symbol så god som någon för effektiva vi människor är på att uppnå mål men hur vilsna vi är när det gäller att finna mening (och hur vi tenderar att förväxla de två). Hur det som verkar så enkelt i själva verket är fullständigt ouppnåeligt för de allra flesta, även för oss ur privilegierade samhällsklasser i privilegierade länder (”tänk på barnen i Afrika” osv) – eller kanske i synnerhet för oss.

Jag är fylld av beundran för människor som vågar följa sitt hjärta och sysselsätta sig med vad som de anser är deras uppgift i livet. Till och med de som misslyckas. Speciellt de som misslyckas förresten, vinnare får ju redan otillbörligt mycket uppmärksamhet. Och någon dag måste jag väl också göra det – följa mitt hjärta alltså. Problemet är att jag är rädd. Inte för att misslyckas. Att vara en loser i andras ögon men kunna respektera sig själv är definitivt ett snäpp upp jämfört med min nuvarande situation (Kirkegaards hela ”våga förlora fotfästet/sig själv”-kylskåpsmagnetgrej ni vet) så nej, jag är inte rädd för att misslyckas. Snarare är jag rädd för att inte längre kunna drömma. Så länge man inte vågar har man alltid kvar drömmen om att våga. Om man tagit steget och det visar sig att man tagit fel, att det inte var det man var ämnad att göra eller att man inte blev så lycklig av det som man trott så finns det ju ingenting kvar, eller? Kanske är det till och med så att man bara är nöjd så länge man kan gnälla, och vår olycka kommer sig av att vi i själva verket vet med oss att vi egentligen inte har något att gnälla över? När vi beklagar vår brist på mening är det då egentligen vår brist på olycka som vi beklagar?

Oj, det här blev ju himla filosofiskt, jag som bara skulle förklara varför det är så svårt att skriva nuförtiden. Vad vill jag säga egentligen? Vet inte, och det är nog det som är poängen. Jag vet väldigt lite. Om mig själv och om världen. Så innan hjärnan lärt sig tolka hjärtat ska man nog inte följa det helt okritiskt. Fram tills dess får jag helt enkelt bita ihop (tänka på barnen i afrika) och helt enkelt skriva så mycket det nu går. Kanske lossnar det, kanske inte. Jag har ingen brådska. Skrivande är ju, till skillnad från fotboll(!), något som man faktiskt kan bli bättre på, även efter man fyllt 30.

*Tänk efter. You know it makes sense. Frusen grusplan på försäsongen, Stade Velodrome, korv med bröd, skrubbsår som klibbar fast i täcket, Klas Ingesson. QED

 Jag menar, kombinationen i sig är väl säkert helt ok, pepparkakornas sötma och kryddor funkar förmodligen bra till osten och exempelvis foppatofflorna visar ju hur de mest obegripliga trender kan anta rent absurda proportioner i Sverige.

Ändå kan jag inte hjälpa att känna en viss munterhet inför roquefort med pepparkaror som statusmarkör. Är det Mat-Tina eller någon annan folkkär matprofil som ligger bakom? Gud vad folk är lättlurade. Fattar ni inte att de driver med er? Sanningen är att det sitter ett antal elitistiska matsnobbar och hittar på sådana här saker för att de ska kunna skratta åt töntiga medelsvenssons och istället behålla de riktiga godbitarna för sig själva. Risken är att jag nu blir utstött och kanske rentav hotad av Sveriges matnördscommunity men folket förtjänar sanningen så därför tänker jag nu avslöja några av de saker som verkligen visar att du har koll på mat:

- Sauternes, framförallt stora årgångar som 1949, 1971 och 1983, måste absolut avnjutas med lättkokt broccoli som tilltugg. Dekantera gärna flaskan och låt den stå och dra i rumstemperatur med lite broccoli några timmar innan den serveras så gifter sig smakerna och framhäver vinets specialla karaktär.

- Störrom utan Ahlgrens bilar är ett stort no-no och avslöjar direkt nyrika uppkomlingar utan sinne för smak och kultur. Om du kan få tag på Ahlgrens ”édition-macaron” som tagits fram i samarbete med Alain Ducasse och som serveras med kaviar på de flesta franska stjärnkrogar så är det ännu bättre.

- Ostron med tabasco och citron är ett stort faux-pas förbehållet brackiga Patrik-Ekwall-typer. Kännare satsar på det enda tillbehör som låter ostronens smak och textur få fritt spelrum: havregrynsgröt. Med en liten liten gnutta paprikapulver